Kurder, kurdistan och självständighet
Kurder är en av de största folkgrupperna i världen utan en egen självständig stat. Vem är kurd, hur är deras situation idag och hur ser framtiden ut är frågor följande artikel kommer att besvara
Det kurdiska folkets ursprung
Kurdernas ursprung är ett ämne omgivet av intensiva debatter, präglat av betydande osäkerheter och en rikedom av myter och berättelser. En central faktor bakom denna oklarhet är kurdernas historiska levnadssätt som ett nomadiskt folk. Deras rörliga natur, avsaknad av ett etablerat skriftspråk och begränsad interaktion med andra kulturer har resulterat i en bristfällig dokumentation av deras tidiga historia. De mest pålitliga uppgifterna vi har om kurdernas förhistoria stammar främst från historiker i det antika Persien och Grekland.
Kurdernas historiska rörlighet och frånvaron av en fast landyta framgår tydligt från den antika Behistuninskriften, författad av kung Darius den Store av Persien år 522 före kristus. I denna inskrift redogör Darius för de olika folk och territorier som ingick i hans rike.
Noterbart är att kurderna aldrig omnämns, medans andra etniska grupper i regionen specificeras. Detta ger starka belägg för att kurderna vid denna tid ännu inte hade utvecklat en självständig identitet, utan levde som enkla isolerade nomader.
En del historiker föreslår att det mediska folket kan ha varit föregångare till kurderna. Detta är mycket möjligt och accepterat av många historiker, det kan däremot aldrig fullt bekräftas då antingen utrotades eller assimilerades in i andra kulturer. Däremot finns det defintivt en koppling mellan kurder och det mediska riket.
Första gången ordet kurd används är i gamla skrifter från det persiska språket.
Dessa skrifter är från den sassanidiska-eran. Det är däremot viktigt att förstå att ordet Kurd inte används som vi känner till den idag. Istället används ordet Kwrt (kurd), vilket bokstavligen betyder nomad. Detta skapar problem då ordet Kwrt både innefattade folkgruppen i Zagros bergen men även allmäna nomader, till och med araber i vid vissa tillfällen.
I en zoroastrisk dokumentation från ett äktenskap kan vi läsa om araben Roxana (tidigare Leyla innan äktenskapet)
“Roxanna var kurdisk kvinna men efter att ha rest till Ecbetana och gift sig med en aswār (riddare) blev hon persisk”.
Kurderna som vi känner till de idag existerade självklart under antiken men termen kurd och vem som var kurd var en väldigt löst definierat. Det är därför det är svårt att hämta ut faktiskt information om kurdernas tidiga historia
Kurderna benämns först i skrift som en distinkt etnisk grupp i boken Akbar Al-zaman av den arabiska historikern Al-Mausadi, han var aktiv på 900-talet.
Al-Mausadi levde under en epok då islam hade fått ett starkt fäste i Mellanöstern, en tid som spelade en avgörande roll i formandet av den kurdiska identiteten och kulturen. Med islams inflytande introducerades kurderna till det perso-arabiska skriftspråket och en mer bofast livsstil, bortom deras tidigare nomadiska traditioner.
Detta nya skriftspråk möjliggjorde för kurderna att skapa litterära verk, vilka kom att ha en djupgående inverkan på deras kulturella utveckling. Innan islam var kurderna, likt andra nomadiska folk, beroende av muntlig tradition för att överföra kunskap och information. Skriftspråket tillät dem att bevara, sprida och dokumentera kultur och kunskap på ett mer varaktigt sätt.
Kurdisk kultur är en del av den “iranska” kultursfären, vilket innebär att många aspekter av deras kultur och språk delas med andra folkgrupper inom denna sfär. Namnet “iranska” kultursfären är väldigt missvisande men det är denna term som historiker har valt att nämna för området Iran, Kurdistan, Azerbajdzjan, Afghanistan, Tadzjikistan och södra Uzbekistan.
Alla länder i den “iranska” kultursfären har liknande tradtioner, historia och språk. Det är däremot viktigt att poängtera att likheter inte betyder “lika”. Kurder är ett eget folk med sitt egna unika histpria och språk.
Kurmanci eller Sorani?
Det finns flertal språk och dialekter som man inte fastställt om de ska ingå i det kurdiska språket eller som ska behandlas som ett eget språk, exempelvis laki och luri. I Sverige särskiljer svenska myndigheter kurmanji (nordkurdiska) från sorani (sydkurdiska), de klassas som som två distinkta språk.
Dialekterna skiljer sig på pass mycket att en del språkvetare klassificerar de som olika språk, detta då en del grundläggande grammatiska regler i kurmanji inte återfinns i sorani. Dialekter med olika grammatiska regler menar en del är en indikation på att de olika dialekterna snarare är olika språk. Andra menar att trots att dialekterna är helt olika så ska de klassas som ett och samma språk.
Man kan dra en parallell till svenska och danska, både språken har mer gemensamt med varandra än kurmanji och sorani. Även fast språken är mer lika varandra än vad kurmanji och sorani är så klassas svenska och norska som olika språk.
En annan viktig aspekt av det kurdiska livet är dess kultur. Kurdernas kultur har en stark anknytning till både islam och zoroastrism. Den övervägande majoriteten av kurder praktiserar idag sunni islam men innan islams intåg var den övervägande majoriteten anhängare till yezidism och zoroastrism, varav zoroastrism idag är mer eller mindre är utdöd i religion Kurdistan (den existerar dock fortfarande i Iran, Pakistan och Indien).
Eftersom att kurder idag är muslimer så firar de religiösa högtider som ramadan, eid al fitr och eid al adha. Den tidigare religionens arv (zoroastrianism) kan fortfarande ses då zoroastriska högtider fortfarande firas av det kurdiska folket.
Tidigare i en svensk debatt frågade Jimmie Åkesson om han kunde bli kurd någon gång. En intressant fråga som blir komplex då hela den kurdiska identiteten i sig redan är komplex. Detta då separation, brist på stat, brist på standardiserat språk och geografi resulterat i att kurder i olika länder har format olika lokala kulturer och till viss del identiter som skiljer sig från varandra. Därav kan det bli svårt att fastställa exakt vem som är kurd och vem som inte är det.. För att göra det ännu krångligare sa en av de mest framgångsrika iranska-kurdiska artisterna, Mazhar Khaleqi
“Om en kurd växer upp utan kurdiska. Vad skiljer oss då från alla andra i iranierna? Vi har samma religion, vi har samma alfabet, vi har samma mat, vi klär oss i samma kläder och vi firar samma högtider”
Mazhar Khaleqi
Att språket är centralt för den kurdiska identiteten, det är faställt. Då blir frågan, vad mer gör en person till kurd?. Det är en mycket komplex fråga som är svårdefinierad kolla bara på det mest omfattande litterära verket för det kurdiska verket, Sharafnama.
Denna bok är skriven på persiska men skriven av en kurd som vägrade tala kurdiska. Däremot var denna person djupt patriotisk kurd, så identitet i mellanöstern är väldigt flytande och komplext.
Frågan om vem som är kurd sträcker sig inte bara över frågan om dialekt, språk eller geografi utan även politik. Komala, en av de största politiska grupperna i modern kurdisk historia menade att kurdiska muslimer och kurdiska kapitalister inte är riktiga kurder. Enbart de kurder som följer Mao Zedongs filosofi (kinas kommunistiska ledare) är kurder.
Att definiera vem som kan kalla sig kurd och inte har nog blivit en komplex fråga på grund seperattionen och förtrycket av kurder. De har aldrig kunnat leva tillsammans, de har antingen varit separerade via berg eller via olika större stater.
Mellanöstern delas men inget land för kurderna
Före 1300-talet var Mellanöstern uppdelat i en mängd mindre stater, inklusive några kurdiska såsom Marwanidriket. Dessa små stater, ofta ledda av etniska minoriteter, föll samman på grund av sina svaga militära styrkor.
Mellan 1300-talet och 1900-talet var Mellanöstern huvudsakligen under inflytande av det turkiska Osmanska riket och det iranska Safavidiska riket. Dessa två makter var konkurrenter, och kurderna valde att alliera sig med osmanerna mot safaviderna. Safaviderna erbjöd kurderna självstyre, men på grund av religiösa skillnader mellan safaviderna och kurder så valde kurderna att alliera sig med turkarna. Kurderna var sunni muslimer precis som turkarna medans safaviderna var Sufi shia-muslimer.
Safaviderna och osmanerna hamnade ofta i konflikt, och trots många krig, som försvagade och skuldtyngde det Osmanska riket, lyckades varken Safaviderna eller Osmanerna sida uppnå ett avgörande överläge. Det var totalt 14 krig, den ekonomiska bördan var däremot mycket tyngre på det Osmasnka riket än det safavidska.
Storbritannien uppmärksammade den ekonomiska krisen i det Osmanska riket som en följd av dessa konflikter och såg en möjlighet att eliminera sin ärkefiende. Under första världskriget samlade britterna olika arabiska stammar på den Arabiska halvön för att kämpa mot osmanerna. Under dessa strider stödde många kurder osmanerna. Trots detta besegrades det Osmanska riket till slut, araberna var fler i antal än kurderna och turkarna.
Efter nederlaget för Turkiet diskuterades en uppdelning av dess territorium bland segrarmakterna – gulfaraber, britter, amerikaner och fransmän. Amerikanerna föreslog att skapa en kurdisk stat under amerikanskt beskydd, liknande deras styre över Puerto Rico.
Dock blev den amerikanska planen aldrig av och istället antogs en ny plan. Denna plan är grunden till alla stater och i det moderna mellanöstern (förutom Iran) och konstruerades av britten Mark Sykes och fransmannen François Georges-Picot. Denna plan kallas Sykes-picot avtalet och byggde på en “solidarisk” uppdelning där både britterna och fransmännen skulle få delar av arabisk mark.
Till skillnaden från amerikanernas plan så gjordes inga planer för en kurdisk stat i Sykes-picot avtalet. Istället blev nu kurderna uppdelade mellan 4 olika nationer. Kurderna hade tidigare levt under stora riken som perserna, grekerna, romarna och araberna men då var de ofta uppdelade mellan två stater, inte 4 helt olika.
Den plötsliga uppdelning resulterade i revolter i Iranska Kurdistan (Rojehelat) och Turkiska Kurdistan (Bakur). Dessa revolter till skillnad från de man ser idag var inte nationalistiska utan driven av islamism. I Turkiet hade ett nytt sekulärt statsskick som följd av avskaffandet av det osmanska kalifatet/riket upprört många kurdiska imamer. Dessa imamer ansåg nu den nya turkiska staten vara illegitim då den inte följde islamska seder och lagar.
Den kurdiska imamen, Sheikh Said som ledde den största islamo-nationalistiska revolten i Turkiet sa
Islam has been the sole bond of union between turk and kurd, and that the turks having broken it, the kurds must now ensure their own freedom
Şeyh Said İsyanı
De kurdiska befolkningarna kunde alltså i början gå med på att leva under iranskt eller turkiskt styren så länge sharia tillämpas samt deras kultur till viss del tolereras men eftersom att Reza Shah i Iran och Atatürk i Turkiet införde reformer som var nationalistiska och islamofobiska så bröt revolt ut.
Under dessa revolter begick den turkiska militären omfattande massakrer av kurder, mest känt är Dersimmassakern.
Reza Shah (Irans monark) använde inte lika mycket våld då han lyckades förhandla med kurdiska ledare, mer diplomatiskt. Kurdiska ledare att lämnade in sina vapen i utbyte mot att tillåtandet böneutrop, kurdiska språket, utbyggnaden av koranskolor i Iranska Kurdistan (Rojhelat) och flertal andra önskemål som kurderna hade lagt fram. Detta gjorde att konflikten i Iran blev mindre våldsamma till skillnad från den i Turkiet.
Kurdisk väpnad konflikt, socialism och formandet av kurdiska stater
Efter andra världskriget ingick Sovjetunionen ett samarbete med kurdiska ledare för att främja upprättandet av sovjetiska eller kommunistiska republiker i regionen. Kurderna, en betydande etnisk grupp, blev en central del i Sovjets strategi för att utöka sitt inflytande i Mellanöstern och samtidigt motverka muslimska grupper som tidigare hade motsatt sig kommunismen.
Sovjetunionens stöd till kurderna materialiserades i form av vapen och ekonomiskt bistånd. Detta stöd var dock villkorat; enbart de kurdiska grupperingar som underkastat sig sovjetisk ideologi fick hjälp. Detta ledde till att kurdisk politik kom att domineras av socialistiska och kommunistiska idéer. Grupper som inte anslöt sig till denna vänsterinriktade ideologi fick inget stöd och försvann snabbt från den politiska arenan. Detta är en förklaring till varför islamiska och liberala partier var nästan obefintliga i de tidiga skedena av den moderna kurdiska politiken.
Det sovjetiska stödet, bestående av både pengar och vapen, bidrog till en snabb tillväxt av vänsterinriktade kurdiska partier. Många av dessa partier kollapsade dock i början på grund av interna problem, ofta relaterade till girighet och klanlojaliteter. Trots detta lyckades Qazi Muhammads parti PDKI i Iran uppnå vissa politiska framgångar.
Under andra världskriget hade Sovjetunionen och Storbritannien invaderat Iran, vilket lämnade landet försvagat och instabilt. I denna kontext av svaghet och instabilitet utropade Qazi Muhammad autonomi för staden Mahabad och dess omgivningar. Autonomi, i motsats till fullständig självständighet, var ett populärare alternativ bland kurderna i Iran, i kontrast till vissa kurdiska ledare i andra delar av Kurdistan som eftersträvade full självständighet.
Qazi utropar Mahabad republiken år 1946 den 26 januari och med sitt manifesto
Autonomi (självstyre) för Iranska kurder i Mahabad inom ramen för en större Iransk nation.
Kurdiska språket som språk för undervisning och administration
Ett allmänt val för etablering av ett råd vars uppgift är att övervaka Mahabad
Mahabad styrets ämbetsmän måste ha någon form av koppling till Iranska kurdistan
Enighet och fred med den turkiska minoriteten i Iran
En gemensam lag för både adeln och de lägre klasserna i kurdistan
Den första socialistiska kurdiska republiken började med stor enthusiasm bland kurderna i Mahabad. En möjlighet att skapa välstånd för det kurdiska folket i Iran som under de senaste 100 åren varit en av de fattigaste gruppen i landet med hög grad av analfabetism.
Kort efter utropandet av republiken började Qazi att organisera det kurdiska samhället efter de socialistiska värderingar som fanns i Sovjetunionen. Den drastiska transformation av det kurdiska samhället upprörde många äldre klanledare men Qazi lyckades övertyga de att fortsätta stötta republiken. Detta stöd var avgörande för republiken då kurderna i Mahabad i hundratals år följt och respekterat klanledarnas åsikter.
Några månader efter etableringen av republiken så drabbades republiken av omfattande problem. Dessa problem rotade sig i det beroendet av sovjetunion. Mahabad hade totalt förlitat sig på stöd från sovjet i form pengar, mat och andra essentiella medel. Detta stöd transporterades från sovjetunionens trupper i norra Iran ner till Iranska kurdistan (Rojehelat).
Sovjetunionen hade ockuperat norra Iran under andra världskriget och vägrat lämna när kriget trots löften och avtal om att lämna regionen. Sovjet använde norra Iran som en bas för att smuggla pengar, propaganda och mycket annat till de olika socialistiska grupperingarna i Iran och resterande mellanöstern då de ville starta olika inbördeskrig i regionen ihop om att sedan kunna ta över regionen. Detta kunde bara ske så länge de hade tillgång till norra Iran och efter att Shahen av Iran hotat Sovjetunionen med krig så beordrade Josef Stalin sina trupper att lämna norra Iran.
De sovjetiska styrkorna avvek från Iran och begav sig till Baku under maj och juni 1946, vilket resulterade i att stödet till Mahabadrepubliken upphörde. Följden blev att republikens ekonomi kraschade och matproduktionen bröt samman. Denna situation orsakade svår hungersnöd bland kurderna i Mahabad, Iran.
Mattbrist, en stat som blivit helt bankrutt och ett avslutat stöd från Sovjet fick klanledarna att ta avstånd från Qazis styre och de valde därav att sluta stödja honom. De ansåg att Mahabad styrdes bättre av av den iranska monarken (shahen) än den regimen som Qazi etablerat. Kort efter Sovjets stöd avtog så lämnades Qazi Mohmmaed över till Iranska myndigheter av de olika lokala Kurdiska klanledare. Mahabad republiken hann aldrig inte fylla ett år.
Efter överlämningen av Qazi hamnade dömdes han i iransk domstol, skyldig till landsförräderi för att ha samarbetat med Josef Stalin och andra europeiska kommunister som invaderat Iran. Hans straff blev offentlig hägning, 31 mars 1947.
Qazis död var inte bara en avrättning av en kurdisk ledare utan även ett enormt symboliskt nederlag för de socialistiska kurderna. De hade en republik, en flagga och ett manifest men allting misslyckades. Deras enda dröm om ett eget Kurdistan var krossat.
Ingen annan ledare har kommit lika långt som Qazi i modern kurdisk historia. Hade Qazi byggt en mer självständig ekonomi och starkare produktion av mat så hade hans landsmän kanske inte bytt sida och allierat sig med shahen. Då hade kurderna förmodligen haft autonomi i Iran idag.
Självständighet hade kurderna inte haft då detta aldrig var Qazis mål, att republiken de facto blev självständig är ett resultat av att den iranska shahen vägrade erkänna den som en del av Iran och därav blev den automatisk en självständig stat.
Komala, PDKI och interna kurdiska stridigheter
I början av modern kurdisk separatism var de olika grupperna dåligt organiserade, drivna på lokal nivå och islamistiska. Det var inte förrän efter andra världskriget som de kurdiska partierna organiserade sig för att föra motstånd tillsammans. Det fanns enighet inom den kurdiska världen om fria självständiga stater och man var i många fall pragmatisk när det kom till politisk ideologi. Tribalism och religion som tidigt var viktiga faktorer motarbetades för att skapa en större gemensamhet bland kurderna. Denna period av kurdisk enighet och samarbete varade inte länge.
Den kurdiska rivaliteten växte desto fler partier som etablerades. Tidigare när det bara fanns ett fåtal partier var det enklare att förhandla och komma överens om hur ett självständigt kurdistan skulle se ut men eftersom antalet partier växte för varje år sedan Qazis död så splittrades kurderna allt mer. Politisk ideologi, klan och kurdisk dialekt blev allt mer viktigare faktorer som splittrade kurderna.
Denna rivaliteten växte mellan olika kurdiska grupperingar och exploderade under den iranska revolutionen 1979. Den iranska shahen dog plötsligt av cancer och ett maktvakuum i landet spred sig. Kurderna under denna revolution hade aktivt motarbetat shahens regering tillsammans trots de olika skiljaktigheterna hos de olika partierna (KDPI och Komala).
KDPI är Qazi Muhammads socialistiska parti som trott på självstyre, Komala var är mer aggressiv vänsterrörelse med kopplingar till maoism. Dessa partier hade lyckats etablerat kontroll över iranska kurdistan när den iranska armén kollapsade som följd av shahens död 1979.
Efter att armén kollapsat så omorganiserade Khomeini den iranska armén och började attackera kurderna som han benämnde som “de icke-troende”. Han utropade en fatwa som handlade om att alla muslimer i världen måste motarbeta kurderna och dess försök till en socialistisk stat, vilket ledde en del shiamuslimer från Libanon, Bahrain och Irak att åka ner till Iran och hjälpa Khomeini.
Den nya islamiska iranska armén lyckades ta tillbaka nästan hela iranska kurdistan tills att kriget mellan Saddam Huéssin och Iran började 1980. Trots Saddam massmord, våldtäkter och systematisk rasism mot kurderna så började de iranska kurdiska partierna Komala och KDPI att öppet samarbeta med honom mot Khomeini.
![1979, Kurdish Peshmerga fighters of the Komala Party Of Kurdistan, during the Kurdish-Iranian War of (1979-1982) [1080x723] : r/MilitaryPorn](https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!5qvt!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F12c8d37d-95e6-4398-b120-13b27d05f458_1080x723.jpeg "1979, Kurdish Peshmerga fighters of the Komala Party Of Kurdistan, during the Kurdish-Iranian War of (1979-1982) [1080x723] : r/MilitaryPorn")
Detta illustrera rivaliteten mellan de kurdiska partierna. Man kunde gå så långt som att samarbeta med en ledare som begått folkmord för förflytta sig inom det kurdiska politiska spelet.
Saddams trupper kom under kriget att ge råd, vapen och pengar till både KDPI och Komala för att slåss mot Khomeinis shia islamistiska stat. Eftersom att både KDPI och Komala var allierade med Saddam Huessein och båda hade en gemensam fiende (Iran) så minskade rivaliteten mellan de iranska kurdiska partierna, dock kortvarigt.
Komalas ledare år 1984 utropar att PDKI är klassfiender och motståndare till vänstern. Propaganda som uppmålade PDKI som den riktiga fienden började massproduceras och delas ut genom hela den kurdiska regionen. Detta blev början på ett blodig intern konflikt mellan de iranska kurderna som resulterade i höga nivåer av våld. Komala trupper sköt mot flertal civila kurdiska mål där PDKI hade sitt fäste vilket resulterade i att PDKI gjorde detsamma mot Komala. Deras organiserade gemensamma motstånd mot Iran upphörde och 7 år av blodigt krig mellan Komala och PDKI präglade det kurdiska folket. Tusentals civila kurder förlorade sina liv som resultat av kriget mellan de kurdiska partierna PDKI och Komala under åren 1984-1991. Kampen som handlade om att hjälpa kurder blev till en kamp där kurder slaktade kurder över vilken tolkning av vänsterideologi man skulle följas.
Det slutade med att båda partierna slog ut varandra och upphörde att aktivt existera i Iran. Ali Khamenei (som då bara var president och inte högsta ledare) ska ha sagt
Striderna mellan dessa folk påvisar att de är och förblir icke-troende (kufar)
- Ali Khamenei
Några år innan kriget mellan de iranska kurder i Komala och PDKI existerade det en annan konflikt i Irak mellan kurderna från KDP och PUK som pågick 1975-1979. Denna konflikt var inte i närheten av lika brutal som den i Iran men den visar på att konflikter mellan kurdiska grupperingar inte bara existerar i Iran utan i alla delar av kurdistan. Även när partier efterliknar varandras ideologi så kommer tribala värderingar att prägla kurdiska stridigheter.
Konflikten blev inte lika blodig som den i Iran då shahen av Iran slutat ge vapen till irakiska kurder. Detta gjorde han tidigare för att hjälp kurderna mot Saddam men 1975 upphörde detta stöd. Därav finns det inte samma omfattande våld, däremot likt Iran så handlade konflikten mellan PUK och KDP i Irak om en ideologisk skillnad.
Kurderna som var en del av PUK stod bakom Jalal talabani och kurderna som var medlemmar i KDP stod bakom Mustafa Barzani. Dessa två partier har stridit flertal gånger mot varandra i Irakiska kurdistan (Bashur) där Talabani fått ekonomiska bidrag av Iran och där Barzani fått ekonomiska bidrag av Turkiet.
Det området som varit minst drabbat av interna kurdiska strider är Syriska Kurdistan (Rojava). Anledningen till detta är att Syrien har den minsta kurdiska populationen i hela mellanöstern. Det kan ofta vara lättare att organisera ett politiskt motstånd och hålla ihop ifall gruppen är liten till skillnad från stor.
Kommer ett förenat Kurdistan att kunna existera under vår tid?
Det korta svaret på frågan är ja och nej. En självständig kurdisk stat kan komma att existera inom snar tid men ett Kurdistan som bygger på pan-kurdiska tankar tror jag inte kommer att formas om situationen inte ändras drastiskt.
En pan-kurdisk stat är en stat som förenar alla världens kurder från Turkiet, Syrien, Irak hela vägen till Iran. Detta är möjligt men kommer att ta mycket längre tid och resurser.
Utifrån dagens läge har enbart kurderna i Irak kunnat etablera en de facto självständig stat med regering, militär, institutioner (delvis) och ekonomi. Irakiska Kurdistan (bashur) benämns som KRG (kurdish regional government) och är mer eller mindre en självständig stat.
Det som KRG saknar för att kunna bli en riktig självständig stat
Internationellt erkännande från omvärlden
Icke-kurders stöd inom Kurdistan
Starka samarbeten med omvärlden
Det är dessa fundamentala saker som Irakiska Kurdistan saknar. Idag har kurderna i Irak inget eget pass eller valuta. De använder irakiska dinar som sin valuta och de använder främst irakiska dokument som pass.
Anledningen till att dessa inte existerar är för att andra länder inte erkänner Irakiska Kurdistan som ett land. Därav skulle deras pass, valuta och dokument inte erkännas av andra länder vilket gör att de rent juridiskt fortfarande förblir en del av Irak. Att då skapa en egen valuta eller pass blir därför bara onödigt.
Under 2017 annonserade KDP och alla kurdiska partier ett referendumet om självständighet. Alla kurdiska partier i KRG ställde sig bakom referendumet trots att enorma skiljaktigheter inom ideologi existerade. Salafistiska partier, socialistiska partier och liberala partier uppmanade sina väljare att gå ut och rösta. De enda partierna inom KRG som motsatte sig kurdisk självständighet var partier som tillhörde arabiska och turkiska minoriteter.
Referendumet skapade intern kaos i Irak och irakiska politiker menade att kurdisk självständighet stred mot den irakiska konstitutionen. Kurderna däremot menade att deras roll i att besegra Isis nu gav de legitimitet över att styra de områdena som de befriat. En våldsam konflikt mellan Peshmerga (kurdernas militär i Irak) och irakiska armén urartade.
Den shia-islamska iranska regeringen som kontrollerar stora delar av irakiska militären och ekonomin bestämde sig för att bestrida kurdisk självständighet. Qassem Soleimani, en efterlyst iranska general (sanktionerad av både FN och EU för diverse brott) ledde en arabisk armé mot kirkuk. PUK precis som alla andra kurdiska partier i KRG uttrcyk stöd självständighet och refendumet hade sina trupper i Kirkuk.
KRGs primära inkomst kom från oljan i Kirkuk och PUK ansvarade för områdets säkerhet. När Soleimani nådde staden så lämnade alla kurdiska soldater plötsligt området utan att göra något motstånd. PUK soldaterna meddelande dessutom inte resterande kurdiska trupper att de lämnade staden.
Det visade sig senare att PUK gjort en hemlig deal med Qassem. Vad Talabani (PUKs ledare) fick utav denna deal idag är oklart. Däremot vet man att PUK tidigare fått pengar och vapen av den iranska regeringen och dess allierade.
Kirkuk området utgjorde en stor del av KRG och när PUK lämnade området så minskade KRGs totala markyta med 20%. Detta blev en skandal och Barzani avgick som KRGs ledare trots att hans parti KDP inte hade någon direkt inblandning i att PUK soldater lämnade Kirkuk.
Under referendumet så röstade 93% av KRGs invånare ja till självständighet och 7% nej varav majoriteten av de som inte ville ha självständighet tillhörde etniska icke-kurdiska minoriteter (araber, assyrier, turkar). Trots att den övervägande majoriteten var för ett referendum så ignorerades det den övervägande delen av det internationella samfundet. Nästan vartenda land i mellanöstern fördömde kurdernas självständighet. Även mindre organisationer som det palestinska styrande partiet Fatah (Yaser Arafats parti) motsatte sig ett självständigt Kurdistan. Medlemmar och förhandlare för partiet beskrev kurdisk självständighet som ett “gift mot alla araber”.
Enbart 1 av 23 (palestinska staten inräknat) stater i mellanöstern uttryckte sitt stöd för kurdisk självständighet. Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister kommenterade kurdernas självständighetskamp Irak,
Israel supports the legitimate efforts of the Kurdish people to achieve their own state
- Benjamin Netanyahu
Utöver Israel var Sverige en av de fåtal länder som på något sätt visade sitt stöd för kurderna. Det är viktigt att notera att detta stöd främst var riktat mot rätten till att hålla ett referendum och inte självständigheten.
Alla skandaler och bristen på erkännande från omvärlden gjorde refendumet värdelöst och förändrade inte situationen för kurderna till det bättre, tvärtom de förlorade stora oljefält. Att kurderna inte fick ett erkännande av resterande världen beror på flera olika saker.
Kurderna har inga starka diplomatiska relationer med andra länder
Kurderna har ingen stark ställning i mellanöstern (i jämförelse med Iran, Saudiarabien och Turkiet )
Den nya staten i Kurdistan hade varit väldigt svag (korruption etc), därav finns det en för hög risk att erkänna en stat som ändå kan komma kollapsa.
Internationella aktörer har för mycket att förlora än att vinna på att erkänna KRG då den pan-kurdiska ideologin fortfarande är stark bland kurderna. Om KRG (kurdistan i Irak) erkänns som fritt så kanske andra kurdiska områden vill bli en del av KRG och därav självständiga. Detta skapar stora problem och därav motsätter sig alla aktörer denna tanke.
Det är därav KRGs partier under den senaste tiden till viss del dämpad den pan-kurdiska ideologin och fokuserat mer lokalt. Om man lyckas övertyga världen om att kurderna inte kommer att expandera så kan Turkiet, Syrien och Iran släppa garden vilket är tillräckligt för att kurderna ska få självständighet i Irak.
Att alla delar av Kurdistan skulle återförenas till ett stort pan-kurdistan menar kurdiska partiledare och tidigare kurdiska generaler inte är möjligt. En av KDPIs mest högt uppsatta medlemmar, Khalid Azizi har tidigare även sagit detta i flertall intervjuer. Han tror att det effektivaste sättet är att fokusera på lokal nivå för att kurder ska öka sin levnadsstandard och inte tänka pan-kurdiskt då det är en total orealistisk idé.
Genom strekjer, demonstrationer, kordination med andra icke-kurdiska grupper och ett fortsatt högt barnafödande kan kurderna öka sitt inflytande i de olika länderna. De kommer kunna använda detta inflytande för att genomföra demokratiska reformer.
När länderna demokratiseras och reformeras så kommer kurdernas rättigheter successivt att stärkas. Inom ramen för demokrati kommer kurderna själva att kunna avgöra om de vill ha autonomi (som Qazi Muhammad), självständighet (som Sheikh Said) eller fortfarande vara en del av sina länder men med starkare rättigheter (som Mazhar Khaleqi). Detta blir ett krig som är osynlig i den bemärkelsen att vapen inte är det primära medlet, det är inflytande. Genom att långsamt flytta fram sina positioner och nedmontera auktoritära element inom länderna så kommer den förtryckande statsapparaten att bli så pass svag att den ger upp vilket möjliggör för kurderna att själva bestämma om deras öde.
![Fertility rate in Turkey [2048x940] : r/MapPorn](https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!TBBP!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F7407590b-064c-44fc-983c-ada3c575a5ae_2048x940.jpeg "Fertility rate in Turkey [2048x940] : r/MapPorn")
En våldsam revolt som utkämpas i forma av ett traditionellt befrielsekrig kommer förmodligen inte att lyckas. Bara den iranska och turkiska armén utgör 1,06 miljoner soldater som är utrustade tiotusentals moderna flygvapen/bomber/drönare. Dessa två stora armeér mot en oorganiserad genomkorrupt sekteristisk KRG armé bestående av cirka 300-tusen fotsoldater. Nivån av korruption såg vi när PUK lämnade Kirkuk i hemlighet utan att meddela någon annan, en sån pass hög av korruption gör att ett land inte kan överleva långsiktigt.
Till skillnad från Iran och Turkiet har KRG inte
Bombflygplan
Avancerade drönare
Kraftiga långdistans missiler
Pansarvagnar
Cybervapen
Moderna automatvapen
Mäktiga allierade (Nato för Turkiet & Kina för Iran)
Dessutom finns risken att Turkiet kan dra in nato i ett krig vilket ytterligare bygger på poängen av att ett militärt motstånd inte kommer att vara framgångsrikt. Det finns 30-40 miljoner kurder i mellanöstern men det finns 100+ miljoner icke-kurder, statistiken talar klart mot en militant revolt. Kurderna är i enormt underläge i form av antal soldater, utrustning och kapital. Därav är en socio-politisk revolt med fokus på inflytande mer trolig för en framgångsrik självständig kurdisk stat.
Slutsats om självständighet
En kurdisk självständig stat kommer snart att existera. Däremot, en kurdisk stat som sträcker sig över hela Kurdistan, detta är något som är möjligt men som kommer kräva enorma resurser och bra politisk organisering.